I lördags gifte sig Elisabet Bergenholz och Oscar Sjölin i Äspereds kyrka. Oscar sade ja och Elisabet ropade JA så det ekade i kyrkan. Allt var jättetrevligt och alla var glada. Även Astrid var glad, till och från i alla fall. Jag gick omkring med henne ganska mycket i Bumbibjörnen (så kallar jag bärselen från Babybjörn), vilket jag gör de flesta kvällar. Det var annorlunda att gå på bröllop som förälder och det gick jättebra, det var många andra småbarn. Astrid vann yngsttävlingen bland bebisarna med en dag (22 maj mot 21 maj).

Oscar Sjölin till vänster i en brokig skara män inför Rådarullen i höstas

Elisabet och Ida lärde känna varandra då de jobbade ihop som sossetanter på Borås Stad för ett par år sedan. Efter det har vi umgås en del och vi har till och med fått med Oscar på en rullskidstävling till Lidköping. Han åker precis som Olle Häggdahl och Daniel Abrahamsson för Äspered och Oscar är på ständig uppgång. Jag räknar med dig på stakpassen efter bröllopsresan!

En av få gäster vi hade koll på innan bröllopet var Fredrik Johansson Tacacho. Han och jag tävlade mot varandra i skidor i två säsonger innan han lade av som 13-åring. Trots att vi kanske pratats vid max tre gånger tidigare hittade vi varandra direkt (jag tror det var i alla fall hyfsat ömsesidigt) vid bordet och det var roligt att höra om hans jobb som sportjournalist på Fagerstaposten. Hans fru Linda var också supertrevlig, trots att hon inte hade åkt Vasaloppet. Återigen grattis Oscar och Elisabet!

David, Sigrid och Sara

Våra vänner David och Sara från Uppsala födde en kompis till Astrid i våras. Till och med en dryg månad innan Astrid kom till världen. Sigrid heter hon, särskilt nu efter namngivningsceremonin.

Ida, Astrid och jag var alltså på namngivningsceremoni i helgen, i idylliska Mullhyttan i Lekebergs kommun. När jag kom dit var jag smått desperat över att jag inte kände igen namnet Lekeberg, jag som trodde jag hade koll på alla kommuner och städer i Sverige i samband med att jag lärde mig alla riktnummer för över 10 år sedan. Men sedan fick jag reda på att Lekeberg mest är kommunnamnet, Fjugesta är huvudort. Då trillade polletten ned: just det, Fjugesta-Svartå 0585.

Jag har varit på dop tidigare, men aldrig en hednisk namngivningsceremoni. Det var ungefär likadant som den kristna varianten: fina föräldrar, fint barn, fin musik, fin sång, fina ord, fina kakor och jäkligt gott surdegsbröd bakat av Sara själv. Platsen för namngivningsceremonin i Mullhyttan var hur vackert och pittoreskt som helst, besök gärna bruksområdet vid Kvarngården om fortskaffningsmedlet vill åt det hållet. Fadern David hade cyklat dit dagen innan, 20 mil från Uppsala. Men han hade medvind, så det räknas knappt.

Astrid vägdes på vårdcentralen igår och har nu passerat marathonvikten (4219,5 g) med sina 4360 g. I övrigt går det mesta som det ska.

• Hennes hjärta kollas varannan vecka eftersom hon tidigare hade en tight hjärtklaff som fick balongsprängas.
• Syremättnadsvärdena har successivt gått upp sedan vi kom hem från den nio dagar långa sjukhusvistelsen i Göteborg och ligger nu stadigt över 90 procent, vilket är mycket positivt.
• Det är dock fortfarande lite väl trångt klaffen, så kanske behövs den ballongssprängas igen, om det blir om 2 månader, 2 år eller aldrig vet vi inte.
• Hon tar fortfarande betablockerare tre gånger per dag för att höger kammare ska bli bättre på att slappna av och ta emot blod.
• Hon är världens vackraste bebis, och det gör faktiskt ont på någon mystiskt sätt inombords att titta på henne ibland (”så vackert att det gör ont” är ett bra uttryck).
• Att se hur hon börjar le, röra sig mer, vara mer aktiv och sprattla med armar och ben är helt fantastiskt, jag smälter flera gånger per dag.

Nu ska jag ut och åka skejtintervaller, hoppas vara tillbaka innan kl. 08.00.

Här kommer några bilder på världens vackraste bebis (enligt hennes föräldrar). Tagna av Ida, mig och vår vän Ida Mangsbo.

Sladdbarn på Östra Sjukhuset i Göteborg, där hon låg i öppen kuvös i nio dagar

Mora-Nisse har varit snäll mot Astrid. Hittills.

Kullaberg syns på andra sidan Skälderviken, bilden är tagen i Gubbahålan på heden mellan Vejbystrands och Magnarps hamnar.

Rickard Bergengrens Merida med finhjul. Visserligen kanttråd och inte tub, men ett par Zipp 303 är alltid ett par Zipp 303.

Ida och tajmade vår 5 dagar långa semester (nåja, endast 2 timmar datajobb per dag räknar i alla fall jag som egenföretagare som semester) i Skåne perfekt. Sommaren tog jag med mig när jag cyklade de 21 milen från Borås till Vejbystrand och nu njuter jag av typiska sommaraktiviteter:

• Lagom mycket träning, det mesta landsvägscykling på min älskade Hallandsås, nu ännu roligare med Strava
• 1-2 glas rödvin så gott som dagligen, italienskt så ofta som möjligt
• Bad i saltvatten, betydligt härligare och friskare än sötvatten
• Arbete på cykelbrännan (kortärmat, kortbyxat, glasögonen och hjälmremmarna)
• Arbete på FiveFingersbrännan
• En lättklädd Astrid gör att klädbyten efter blöjläckage går i rekordfart
• Bli bortskämd hos mamma i hennes sommarstuga i Vejbystrand
• Få med pappa (som också har stuga i Vejbystrand) på cykel när jag åker rullskidor
• Försöka slå Ida i att plocka 5 liter blåbär så fort som möjligt (jag avskyr att plocka bär, men de få gånger de händer ger jag allt i en timme och sedan får tröttnar jag för ett år framöver)
• Äta en halv till en liter Engelholmsglass per dag. Banan/choklad och blåbär konsumeras ca 5 liter på mindre än en vecka
• Lyssna på podversionerna av Sommar i P1 (jag har hört alla program alla år sedan 2008), där Daniel Sjölin, Daniel Ek och Jenny Jägerfeld har gjort finast insatser av de jag lyssnat på hittills
• Ha en nöjd Mora-Nisse med sig som vilar i soffan på dagarna

Rickards föräldrar fick en timmes rullskidslektion med mig av sin son, bra present! Foto: Rickard Bergengren

Vi har även varit i Torekov och besökt Rickard Bergengren och hans fantastiskt trevliga familj, som har stuga precis vid Morgonbryggan. Jag hade en rullskidslektion med hans skidåkande föräldrar och det var jätteroligt att se deras entusiasm över denna fantastiska idrott. Med lite styvare stavar, vassare spetsar, mindre tältning med stavarna och en höft som kommer fram i stakningen blir de farliga i Marcan och Vasan. Annika blev 96:e dam på tiden 5:44:05 i Vasaloppet i vintras. Inte speciellt asdåligt av en femtioplusare. Hatten av!

Jag fick igår också äntligen fått se Sportnytt igen. Ida och jag har inte haft teven inkopplad sedan vi flyttade in i huset i Borås 1 maj så jag missat alldeles för mycket sport. Att jag även har missat Big Brother, Bonde Söker Fru och Skilda Världar känns inte som lika stora förluster.

Familjen Bergengrens blåa stuga i Torekov. Se jäkla fint!

Dischjul från Eagle Sport till tävlingsrullskidor i skejt

Ida åkte till Östra Sjukhuset idag för att hämta medicin till Astids hjärta. Hon får en flytande form av betablockeraren Propranolol tre gånger om dagen för att höger kammare ska lära sig att slappna av. Den fick jobba hårt då hennes ena hjärtklaff var i princip helt stängd under graviditeten. Astrid mår bra nu och även ifall hon måste ballongspränga klaffen igen så ser alla värden bra ut.

Dock är hon troligtvis komjölksallergiker, precis som ca 2 procent av alla bebisar. Ida som ammar får avstå ALLA mjölkprodukter, inklusive tårta, glass, parmesanost, tsatsiki, gräddsåser och mycket annat som hon gärna njuter. Ida är fantastisk på att inte klaga över det och är bara glad att Astrid mår bra, strongt! Har vi tur går Astrids komjölksproteinallergi över: ”Prognosen är god och flertalet utvecklar klinisk tolerans inom 2-3 år.”

Falsk tillgänglighet
Tillbaks till Propranololet. Medicinen fanns inte på något apotek i Borås eller Göteborg, utan var en beställningsvara som tog en veckan att få hem. I väntan lånar vi från barnkardiologen i Göteborg.

DET ÄR DÄRFÖR DET SKA VARA MONOPOL PÅ APOTEKET OCH SYSTEMBOLAGET. Tro fan apoteken skiter i udda produkter om det privatiseras. Hade jag ägt ett apotek där jag ville tjäna pengar skulle jag nog också satsa mer på hudsalva, tandhygiensprodukter, allergipiller och andra storsäljare än medicin mot sällsynta barnsjukdomar. Det samma gäller Systembolaget. Jag är livrädd för att det ska säljas ut på samma sätt. Då kommer förmodligen den kompetenta personalen försvinna och kvar bli ett urvattnat sortiment av spanska 69 kr-viner med bra marginal. I denna frågan är jag väldigt lite moderat.

Självklart kan jag lyssna på argument som ”fler apotek, längre öppettider och bättre tillgänglighet”. Men jag ser hellre att min dotter får en ovanlig medicin för sitt bebishjärta än att jag kan köpa en bakteriedödande munsköljsvätska mitt i natten, potentiellt 3 kr billigare än innan monopolet försvann. Tillgänglighet för mig betyder något annat.

Dischjulsskidor till försäljning
Hur som helst, på vägen hem lyckades jag på något magiskt sätt få Ida att svänga förbi Westman och hämta fyra splajdans nya dischjul till rullskidor. Jag har inte testat än, men längtar redan. 2795 kr + bindning säljer jag tävlingsskejt med dischjul för. Det finns ett rejält lager. Passa på att komma stekandes de häftigaste och modernaste rullskidorna!

Ränneslättsturen i somras. Foto: Julle på Bildeffekt.se.

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för en människa. Idag skriver jag mitt sista blogginlägg. Det har varit fantastiskt roligt att skriva alla 985 inlägg här sedan den första posten 9 juni 2010. Detta första inlägg inleddes med följande mening:

Denna blogg är startad i syfte att berätta om mitt eget konditionsidrottande och förhoppningsvis inspirera andra till att ge sig ut att åka rullskidor i 3 timmar eller springa backintervaller tills mjölksyran bränner hål i låren.

Jag hade glömt bort att jag en gång skrev så, men jag tycker att det stämmer väl med vad som publicerades här under dessa drygt två åren. Men min roll som bloggare blev så ändligt mycket mer innehållsrik än så. Den har förändrat mitt liv. I början skrev jag cirka tre gånger i veckan, men det senaste året har jag för det mesta lagt upp 1-3 inlägg per dag och antal besökare har stigit successivt. Senaste halvåret har jag haft i snitt mellan 700 och 1000 helt unika besökare per dag (alltså om t ex Ida går in tre gånger på samma dag så räknas bara en gång).

Gillar ”offentligheten”
Det har nästan gjort mig till en kändis i konditionsidrottssammanhang. Var jag än tävlar i cykel, löpning, rullskidåkning eller skidåkning kommer personer jag aldrig träffas tidigare fram och tackar för en bra blogg. Och många vill bli fotograferade med mig. Och jag får ca 2-3 ”beundrarmejl” varje vecka, där personer runt om i landet bara vill skriva och säga att de verkligen uppskattar det jag lägger upp på bloggen. Och med mycket få undantag har alla 2385 kommentarerna har varit genomgående positiva och uppskattande.

För mig är detta smått surrealistiskt. Jag älskar att få beröm och självbekräftelse. Vad är det förresten för fel med att gilla det? Matskribenten Lotta Lundgren uttryckte detta på ett snyggt sätt i hennes sommarprogram, då hon talade om hur tråkigt det är att laga åt någon som varken säger bu eller bä om det som ligger på tallriken. DET ÄR DÄRFÖR JAG ÄR SÅ OERHÖRT TACKSAM FÖR ALL RESPONS JAG FÅR FRÅN ER UNDERBARA LÄSARE. Trots att jag bara träffat en bråkdel av er känns ni som mina kompisar. Tack alla!

Trovärdighet går först
Med tiden insåg jag att bloggen även har flera mervärden. Leverantörer av sportprodukter förstod att min blogg var en väldigt attraktiv plats att synas på och jag har blivit överöst av sportprylar som olika företag har skickat för att jag ska använda. Det tycker jag att jag har skött proffsigt. Jag har aldrig skrivit bra och något jag har tyckt varit dåligt, jag har aldrig skrivit ner något som har varit bra. Det har känns viktigt för mig, hög trovärdighet har gått före det mesta. Att jag till exempel ofta skrivit bra om Atomic Skintec (vallningsfria skidor), Aclima ullunderställ i nät, SkiErg stakmaskin, Marwe skejtrullskidor, Craft skidhandskar med silikon på insidan för bra stavgrepp, Eagle Sport klassiska rullskidor med små hjul, Oneway stavar, Cascos skärm som inte immar och KraftStaven beror på att jag testat väääldigt mycket prylar och fastnat för just de grejerna. Jag har inte fått en krona för detta, i ett enda fall. Detsamma gäller den rosa Rudy Project-hjälmen som fått vara med på många bilder, den har jag bara för att jag tycker att den är snygg. Men jag har ju i alla fall inte behövt gå till sportaffären och köpa så mycket grejer de senaste två åren.

Det är ju så kul att stå på en startlinje!

Ett annat mervärde har varit marknadsföringen för mina träningstjänster. Jag har kunnat fylla Borås skidskola med deltagare, fylla mitt septemberläger i Torsbytunneln och jag har 12 st som har anlitat mig som personlig tränare. Jag är en autodidakt inom sökmotoroptimering och blev med tiden en riktig fena på att vissa googlesökningar skulle hitta just min blogg. Eftersom jag inte använder Facebook eller Twitter ligger man ju redan efter, så jag fick kompensera med lite list, vilket jag gick bra.

Jag har tack vare bloggen också blivit anlitad som instruktör och föreläsare för olika idrottsföreningar och organisationer runt om landet. Några bilder till tävlingsarrangörer mm har jag också lyckats sälja, samt fått några nya journalistuppdrag som jag förmodligen inte fått utan bloggen. Ett nytt uppdrag påbörjar jag förresten 1 september, ett mycket intressant sådant som kommer att påverka mitt skidåkande både positiv och negativ. Håll ögonen öppna bland andra längdskidsmedier.

Mervärden är alltid trevliga, men jag har alltid bloggat för att inspirera och för att få kick då man känner att man lagt upp ett läsvärt inlägg. För mig har det inte varit så svårt: jag idrottar på en hyfsad nivå, jag kan skriva OK och jag typ kär i allt vad konditionsidrott heter.

Jaja, men vad är då problemet?
Jo, trots att bloggen är ett bra marknadsföringsverktyg så kan tiden jag lägger ned på sidan aldrig på ett ekonomisk plan väga upp för om jag hade jobbat ”på riktigt” samma tid. Att blogga tar trots allt en del tid om man skriver ofta, skriver långa tävlingsrapporter, lägger upp många bilder med bildtexter etc. Den tiden har jag prioriterat, eftersom jag känt att det har varit möjligt att få vardagen att gå ihop med att pussa Ida, jobba och träna. Men sedan jag blev pappa och vi köpte hus har begreppet tid fått en helt ny innebörd. Det har gjort att jag fått välja mellan att sköta mitt idrottande, min blogg eller att umgås med vår nyfödda dotter och byta ruttna fönster på huset. För att konkretisera så blir det så att jag sitter och skriver på en blogg för förverkliga mig själv en torsdagskväll (jag brukar förresten alltid skriva inläggen på kvällen och tidsstyr dom till att publiceras mitt i natten, så ni alltid ska ha något att läsa till morgonkaffet) istället för att leka i babygymmet med Astrid. Jag kan inte se mig själv i ögonen och vara stolt över det, jag vill vara så närvarande en idrottande pappa kan vara. Det är svaret på varför jag slutar att blogga. Hade jag kunnat livnära mig på bloggen hade det varit något helt annat, då hade det ju varit mitt jobb. Jag hade mer än gärna fortsatt att blogga om jag fick en fast och trygg lön varje månad. Mitt drömtillvaro är nog att vara ett bloggproffs. Att blogga, vara med familjen, klippa gräset (naken) och träna. Att kommersialisera en blogg är svårt om man inte har enormt mycket trafik, som till exempel Blondinbella eller hon som stoppat kemikalier i brösten. Jag har lagt åtskilliga timmar på att undersöka möjligheter för googleannonser, blogvertiser, affiliatesprogam mm, men kommer alltid fram till att det skulle ge ganska lite. Att sälja banners på sidan kanske skulle gå, men det skulle krävas lite jobb och vara en ganska osäker grej.

Så varför kommer det just nu?
Jag får drygt hälften av min inkomst från Vasalöparen, där jag har rollen som chefredaktör, även i fall vi inte uttalar det så. Jag är den drivande i att planera artiklar, strukturera tidningen, lägga ut jobb på frilansare, hämta in bildmaterial från olika källor, korrekturläsa alla texter, skriva bildtexter, vara i kontakt med formgivar-Anders så det inte blir något knasigt layouten, samt skriva mer än hälften av alla texterna i tidningen. Att jag skrev det där med textskrivande sist är ingen slump, det är nog det som tar minst tid.

Tidningen kommer fyra gånger per år och då blir den månaden väldigt arbetsintensiv, typ som förra veckans 10 timmar per dag gånger 7. Resten av årets 8 månader är betydligt lugnare och då jobbar jag oftast mindre än 40 timmar i veckan. Detta nummer, som ges ut 17 september (bra datum), är det första sedan vi köpte hus 1 maj och Astrid föddes 22 maj. Det var alltså första gången jag fick riktigt mycket att göra, samtidigt som jag skulle träna som en elitidrottare, fixa en massa med huset och vara med Ida och Astrid i den utsträckning jag tyckte kändes bra. Jag tyckte inte att det funkade, jag kände mig otillräckligt på alla håll och det har varit några riktigt tuffa veckor. Det märks också på min kropp. Från att ha varit i min livs form i våras har jag nu ont i armbågen, är i dålig form, har svårt att ta i och är helt sänkt i benen. Utan bloggen frigör jag en del tid och tankeverksamhet som jag kan utnyttja på annat håll.

Jag kanske också kan lägga bloggtiden på göra rena jobb. Visserligen är datorn, kameran, idrottsutrustning och idrottsrelatera resor betalt genom den enskilda firman, men att ha en månadslön som är betydligt lägre än ingångslönen för en lärare är inte så fett som småbarnsförälder och husägare.

Hur ser jag på mitt elitidrottande?
Vi tar det idrott för idrott:
Löpning: Förmodligen den sport jag har mest talang för. När jag kom 12:a i Lidingöloppet 2006 och två veckor senare vann Göteborgs Marathon på 2:32 så hade jag inte tränat speciellt mycket, men jag hade varit skadefri hela sommaren vilken aldrig har hänt sedan dess. Jag har kommit tillbaka några gånger, bland annat en halvmara på 1:12 år 2009, men jag vill inte satsa allt på denna sport eftersom jag har haft lite svårt att hålla mig skadefri. Annars tror jag att det hade kunnat gå riktigt bra i löpning och jag känner att jag har mer att ge.
Cykling landsväg linje: Förmodligen den sport jag har minst talang för. Jag kan cykla uppför Sa Calobra på Mallorca snabbare än de flesta, men min spurt är usel, jag är dålig på igångdrag och är feg utför. Jag hade blivit avhängd tidigt i ett SM-lopp.
Cykling landsväg tempo: Jag blev 35:a i årets SM-tävling då jag snittade 42.3 km/h på 50 km med en del backar. Jag skulle kunna bli lite bättre med specialträning, men inte så mycket att det skulle vara värt ett års träning för det.
Cykling mountainbike: Tekniskt är jag värdelös, men på långloppen har det gått ganska bra. Jag blev 16:e man på långlopps-SM i samband med Finnmarksturen förra året, i toppform på en ganska tung cykel. Men där känner jag också en begränsning, topp 10 är en bit bort.
Duathlon: Lag-SM-guld och 31:a på VM. Men det är ingen jag vill satsa vidare på, eftersom det inkluderar högriskprojektet löpning.
Vintertriathlon: 15:e på EM. Det var bara en kul grej, min tredje sport där jag fick representera landslaget. Det är väl dags för mig att erkänna för triathlonförbundet att jag såg mer fram emot EM av andra orsaker än att ställa mig på startlinjen i toppform. Det är ingen sport jag kommer att satsa på.

Skidor: Här är jag inte färdig. Trots att jag har mer talang för löpning har jag alltid sett skidåkning som ”min” sport. Anledningen till att jag fortsätter med elitidrott är att jag har så mycket kvar att ge i skidspåret. Jag har en syreupptagningsförmåga som kan jämställas med många riktig duktiga långloppsåkare, jag vet hur jag ska träna och jag har en SkiErg i källaren. Förra säsongen var min bästa någonsin, men jag måste faktiskt säga att jag hade lite oflyt i de tre Ski Classics-tävlingarna (långloppsvärldscupen) som jag körde: i Jizerska hade jag för mjuk valla så den frös i och jag fick stanna och skrapa av snön under skidorna flera gånger, men blev ändå 29:a, placeringen före Jörgen Brink; i König Ludwig Lauf ledde jag och vinkade in i kameran efter 4 km med knallbra form och grymt glid, sedan bröt jag staven och gled in som 41:a efter att ha åkt större delen av loppet med motionsstavar; i Vasan där jag blev 60:e man hade jag väl kanske inte exakt det glid man vill ha…Bortförklaringar är alltid trist, men jag känner i alla fall att jag har en del kvar att ge. Självklart blir det svårt för mig som jobbar heltid, aldrig vilar mitt på dagen och har barn och hus, jämfört alla dom som är proffs eller dom som bara sätter lite granplantor på sommaren och åker skidor på vintern. Men jag vill inte ge upp mitt underbara liv för att råsatsa och kanske, kanske bli topp 10 i Vasaloppet. Kan jag behålla min kära familj och träna mig till en topp 30-placering mellan Sälen och Mora skulle jag vara supernöjd. Klarar jag inte det kommer jag ändå att titta tillbaka på min ”karriär” – som förmodligen tar slut första söndagen i mars 2014 – och känna att jag har gjort rätt många bra grejer.

Några vanor kvar
Bloggen är nu slut, vi får se om den någon gång kommer tillbaka. Vilka inlägg var bra? Jag måste säga att det jag skrev igår och i förrgår kändes som en värdig avslutning. Jag tyckte även det första jag skrev om Astrid var ganska läsvärt, jag grät nog en liter när jag skrev det.

Jag kommer självklart att sakna bloggandet och framförallt er fantastiska läsare, vi ses där ute!

Idag på förmiddagen ska jag dricka Arvid Nordquist-kaffe, bryggt i en perkulator, kanske med en chokladbiskvi till. Ikväll blir det italienskt rödvin. Om två veckor följer Mora-Nisse med när jag ska till Torsby. Lite vanor måste man ha kvar.

Men jag ska faktiskt avsluta med att bryta en vana, den att aldrig skriva en smiley i ett blogginlägg. Den kommer nu, och den är till just dig

Vi är livrädda för att Astrid ska bli frikyrklig när hon gör så här med armarna framför Tomas Erikssons kamera.

Så är jag äntligen en mer fri man än på länge! Att göra tidning är fantastiskt kul, intressant och lärorikt på väldigt många sätt, men också krävande. Så efter att ha korrekturläst hela Vasalöparens pdf på 108 sidor de sista tre gångerna fick det vara nog och kl. 11.00 igår lämnades den till tryckeriet!

Jag firade detta med att först staka 1,5 h lugnt med P1 i lurarna på Borås välpreppade konstsnöspår på 4 km. Sedan lunch på ridhuset med Ida, Astrid och vår vän Per Forsberg. Det är inte samma Per Forsberg som är en eminent speaker på idrottsevent. Däremot brukar jag ringa fel till honom när jag använder iFånens röststyrning:
- Jag: Ring Per Forsberg mobil
- Speaker-Per: Forsberg!
- Jag: Nej, vem är det?
- Speaker-Per: Det är Per Forsberg
- Jag: Det är ju inte du, du svarar aldrig ”Forsberg”
- Speaker-Per: Jo, det är jag, Per Forsberg
- Jag: Ajdå, nu förstår jag. Det är Erik Wickström som ringer fel igen, du vet jag som hjälpte dig som assisterande speaker på junior-SM förra året.
- Speaker-Per: Jaha, tjena på dig, allt bra?
- Jag: Jotack! Du får ha det toppen så ringer jag den andra Per Forsberg!

”Vår” Per Forsberg har sin stuga i Bosnäs som ligger nära ridhuset, och med tanke på att han äter lunch ute typ 8 dagar i veckan så är han stammis på restaurang Hästhoven. ”Vad ska det vara idag Per?” säger de bakom disken. Per är en härlig man. Han är docent i redovisnings-historia och kan sitta med en kopp kolsvart (och jävligt beskt) te en hel dag och läsa om hur olika obskyra ekonomiska system såg ut för 150 år sedan. Per har på något mystiskt vis flera gånger prisats inom akademin för sina publikationer.

Astrid och jag har precis skottat vår garageuppfart, där vår franska finess står parkerad (då den inte är på verkstan)

Mot Ulricehamnsloppet
Därefter gick Ida och jag en barnvagnspromenad runt Pickesjön (ett av Borås många naturområden) innan vi satte oss för en fika på Gullkragen. Sedan fick det vara nog med avslappning, gulligull och qualitytime, så jag åkte upp till skidstadion och hade lektion i skidkursen med Skanskagruppen.

Framöver vill och kommer jag att ha mer tid med Ida och Astrid! Min tuffaste månad januari är äntligen förbi! Redan idag blir det bara Astrid och jag, då Ida ska jobba (vilket hon gör en dag i veckan). Hoppa upp och ner i sängen ska vi helt klart, och tittar man på väderprognosen finns det också goda chanser till att skotta snö! Och kanske åka pulka på skidstadion, det gör vi ibland. För övrigt ganska märkligt att jag åker dit. Jag tränar och jobbar där varje dag, och när jag inte gör det åker jag också dit. Konstsnö i Borås lockar.

På söndag är det Ulricehamnsloppet och fram till dess hoppas jag kunna snitta 2 timmar träning per dag. Jag kände mig betydligt piggare efter König jämfört med efter Marcian, då jag var helt sänkt i tre dagar. Det är verkligen skillnad på 7 mil och 4 mil.

Första hyllan uppe. Jag betongborrade upp två hyllor i vallatemplet igår. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig som är Lundaskogs överlägset minst händige person är det stort. Jag är stolt. Att använda borrmaskin, betongborr, plugg, skruv, konsoller, hyllplan, spik, vattenpass, hammare och skruvmejsel på samma dag händer inte ofta.

Båda hyllorna på plats

Klockan är 06.59 och jag sitter på ett tåg på väg till Stockholm tillsammans med Mora-Nisse. Efter lunch har jag ett möte angående en bok som jag eventuellt ska vara med att skriva. I morgon är det möte med Vasalöparen. Både VDn Anders Selling och marknadschef Jon Svensson kommer, så skjortorna från Lager 157 är med i ryggsäcken. Ett nämna orden ”Erik” och ”klädstil” i samma mening vore som en enda lång oxymoron, men efter att vi lärt känna Josefin Larsson så jag kunnat köpa gjorde snygga och bekväma skjortor som hon har tagit hem från sin arbetsplats i Gällstad. Tack!

Astrids rum blev också klart igår med svärfars hjälp. Vi gjorde ett marathonbesök på IKEA på förmiddagen för de sista grejerna. Man får väldigt mycket tid över de dagar man inte tränar. Det enda jag har bestämt i Astrids rum är tapeten, Tour de France prickiga bergströja.

Mestadels nej
Mitt nyårslöfte är att lära mig att säga ”Nej!”. Och jag har blivit bättre. I takt med att hela Sverige vill röra på sig i allmänhet och åka skidor i synnerhet får jag väldigt mycket förfrågningar. Numer tackar jag nej till uppdrag många gånger i veckan. Det är ett förnämt problem. Jag uppskattar mitt jobb enormt mycket, men jag kan inte klona mig själv. Jag vill också kunna vara en bra far, make, husägare och idrottare.

1 april till 31 augusti ska jag dessutom vara pappaledig två dagar i veckan istället för en dag som nu. Då vill jag vara närvarande.

Men när det gäller bokskrivande och föreläsningar har jag givit en brasklapp åt mig själv. Dessa två områden känns svåra att tacka nej till, så länge premisserna för själva jobbet är bra.

Förhoppningsvis Årefjällsloppet
I samband med halsontet i helgen tränade jag noll minuter torsdag till söndag, men nu känns det bättre. Idag och i morgon blir det nog svårt att åka skidor, eftersom jag är i Stockholm utan bil. Men om du läser detta och bor i Stockholm så kontakta mig gärna om du vill träna ihop. Jag har möjlighet ikväll (måndag) och tisdag förmiddag. Löpning och/eller gym. Eller ännu bättre: skidåkning om det finns att hyra/låna. Förhoppningsvis känner jag mig successivt bättre i veckan så jag kan åka Årefjällsloppet i helgen.

Carpe Diem seriestrip. Obeskrivligt bra samtidsreflektioner.

Vallatemplet. Till vänster. Notera strecken ovanför nummerlappen och ovanför nycklarna, de är mått för att kunna såga till stavar i lagom längder utan att behöva trassla med en tumstock. Det har jag lärt mig av prylpedanten Z. Kanske intressant att Nikons autofokus ville åt skruvstädet på denna bild.

Till höger. Skidställ och grovdammsugare

Andra sidan. Stavarkrokar och SkiErg.

Det har varit en härlig vecka på alla möjliga sätt. Jag tar några veckor nu med lite träning och desto mer tid för familj och hus. När man som jag reser, tränar och jobbar mycket i perioder är det skönt att ofta kunna ha gott om extra tid på vardagarnas ljusa timmar.

Mina stavar på de två krokarna till höger, Idas stavar på kroken till vänster.

Ändå sedan Astrid föddes skulle egentligen den här bloggen mest handla om henne, så länge jag alltid skrev vad jag tänkte på och på allt underbart Ida, Astrid och jag får uppleva tillsammans. Men eftersom det jag kan bäst är kunskap, erfarenhet och inspiration inom konditionsidrott, så försöker jag skriva mest om det. För att behålla er härliga läsare! Det finns många pappor här i världen, men få konditionskonnässörer.

Som jag uttryckt många gånger förr är jag ingen snickarkille. Men tack vare att jag har fritt spelrum i två av rummen i huset (resten bestämmer Ida…) så kan jag öva mig där utan att vara orolig för en ledsen fru. Ida är också glad att jag grejar med verktygen där nere i källaren (vallatemplet och atletklubben/träningsrummet), så att jag en dag kanske lärt mig så mycket att jag får spika, skruva eller till och med borra även på övervåningen.

De senaste framstegen i vallatemplet:

• Två hyllor som jag satte upp medelst betongborrning, plugg, hammare, skruv och vattenpass. Det har jag visserligen skrivit om i ett tidigare blogginlägg, men det tål att upprepas.
• Tre krokar för att få ordning på stavarna (OK, Martin Josefsson hjälpte mig med det, men ändå).
• Krokar för att få upp alla 29 tums-däck på väggen.
• En grovdammsugare har inhandlats för att suga upp paraffinrester.
• Farmors gamla diplom från 1939 för hennes simkunskaper har kommit upp på en dörr.
• Två grenkontaktsfästen för att få upp uttagen på väggen.
• En ny musikspelare med iFån-docka från Boråsföretaget Netonnet. Med iPaden kopplad till musikspelaren blir ljudet bättre när man vallar till skidlopp på SVT Play. I dagsläget når det trådlösa nätverket inte riktigt ner i källaren, men jag ska köpa en repeater/range extender så jag slipper sända ut wifi via mobilen.
• SNART: Hoppas jag kunna få ett utsug också, för att slippa bli förgiftat av pulver- och paraffinångor. Jag mejlade plåtslagare Hagberg, som även åker skidor snabbt, och jag hoppas kunna anlita honom för detta uppdrag.

Grenkontakten på plats för att ta emot vallajärn, varmluftspistol, vattenkokare (för att byta trugor och handtag) och musikspelare.

Igår kom ännu en pryl för test till Vasalöparen, den här gången en bärstol från Bergans med modellnamnet Lilletind Child Carrier. Bärstol har det mysiga namnet bæremeis på norska och Bergans modell säljs i Sverige bland annat på Outdoorsexperten för 1700 kr.

Bergans bärstol Lilletind Child Carrier

Det här är en fantastiskt möjlighet för Astrid och mig att hänga ännu mer tillsammans ute i friska luften. Jag testade bärstolen igår på skidstadion och idag i Halensbacken. Men jag var riktigt nervös. Astrid är det finaste jag har så jag stannade och tittade till henne typ varannan minut, så hon inte satt för hårt, inte för löst, att hon var lagom varm och att hon hade kul (så också hon vill vara ute i friska luften när hon blir stortjej). Varvet på skidstadion (3,85 km) tog en halvtimme, trots att det bara var ett ställe på cirka 1 meter där snön inte räckte till. Annars räckte fortfarande konstsnön, 11 april!!! Mitt rekord på ett varv (3,85 km) utan last från i vintras är 9.47 min klassiskt och 9.04 min skejt, båda tiderna gjordes i mitten av mars.

Bra första intryck
Idag gick jag med skidgångsstavar två gånger upp och ner för Halensbacken på Rya Åsar med Astrid på ryggen i Bergans bärstol. Även i det här fallet var jag nojig och stannade och tog ner Astrid en massa gånger för att titta till henne och se så alla remmar var rätt spända. Men det var riktigt trevligt och Astrid trivdes. Det blev bara totalt 20 min, men nästa gång kanske det blir en längre promenad på några kilometer, kanske till Jula för att köpa kakelborr eller nåt.

Bärstolen kommer att bli recenserad i samband med en artikel om träning med barn som kommer i majnumret av Vasalöparen (undrar vem som föreslog det på redaktionsmötet). Efter de två första turerna är jag i alla fall supernöjd med barnsäkerheten, passformen för mig perfekt, funktionerna och remmarna är som de ska och dessutom är den snygg! En bonus var att det regnade i Borås idag för första gången på typ flera veckor, så jag även kunde testa regn- och solskyddet.

Dessa tester är ett skönt avbräck då jag sitter framför datorn en bra bit över 8 timmar de flesta dagar av april månad. I maj och juni blir det betydligt lugnare, då siktar jag på att jobba ungefär halvtid.

1. Chrome Kursk Pro

   Jag fick hem mina Chrome Kurks Pro igår. Det känns helt rätt att cykla till stan med SPD och sedan kunna gå runt i ett par cykelskor som funkar som vardagsskor.

2. När Astrid och jag hämtade tidningen igår kl 06.00 (det var Idas tur att få sova ut) fick jag se att Sverige vunnit hockey-VM. Bra grabbar! Jag såg faktiskt inte en enda sekund av turneringen. Överhuvudtaget så har jag enligt mig ett ganska imponerande meritlista när det kommer till att ha tittat lite på stora mästerskap senaste åren:
   - Fotbolls-VM 2010: Två halvlekar (finalen, som jag f ö såg hos hockeyspelaren Johan Davidssons pappa, som bor granne med vår stuga i Aplared utanför Borås)
   - Sommar-OS 2012: 9,68 sekunder (100 m-finalen, i Vejbystrand)
   - Fotbolls-EM 2012: Fyra halvlekar (Sveriges matcher, hos vår granne i Lundaskog)
   - Hockey-VM 2013: Noll sekunder
3. Mitt 24 månaders abonnemang på mobilen med Telia gick ut igår. Jag gillar Telias täckning, så jag förnyade det med två nya år. Det kändes som en vinstlott. Jag sänkte månadskostnaden, fick ett års Spotify utan kostnad (premiär för mig med Spotify Premium), samt fick en iPhone 4 att ha i reserv. Utan att betala någonting, förutom den löpande abonnemangskostnaden. Jag kunde ha fått köpa en iPhone 5 eller annan smartphone för en spottstyver, men det skulle haverera hela familjen Wickströms mobilladdningspark (vanliga laddare, bilen, stereon etc passar ju alla iPoden, iPaden och våra telefoner). Hade Steve Jobs varit kvar hade han fanimej inte bytt laddningskontakt till iPhone 5.

4. Nu när jag äntligen har Spotify Premium kommer det nog bli mycket svensk trallpunk som DLK, Räserbajs, Charta 77, Radioaktiva Räker, Total Egon och Mart, samt naturligtvis en hel del Eurotechno.

   Glöm myrlöpning. För den som vill ha skonsam löpträning som ger ordentligt med benstyrka kan jag rekommendera backintervaller på grusstig med joggingvagn. Jag sprang till Halensbacken på Rya Åsar med Astrid igår och klippte stigningen tre gånger. Min rekordserie utan vagn är 6 st med 3.14 min i snitt, men med totalt 20 kg att släpa framför mig fick jag kämpa för att komma under 5 min. Flåset var rejält, men inte riktigt samma som vid vanlig löpning. Styrkemässigt var det dock som att att maxa benböj i 5 min nonstop. 85 höjdmeter på en 535 m-sträcka känns ordentligt i fram- och baksida lår, både på upp- och och nervägen. Vanligtvis är jag pappaledig tisdagar och onsdagar, men den här veckan jobbar Ida istället måndag och tisdag. På onsdag fyller nämligen Astrid 1 år och då blir det tårtkalas!

5. Glömde en sak om Spotify: Niklas Ivarsson (boråsare precis som Martin Lorentzon, som grundade Spotify tillsammans med sommarprataren Daniel Ek) är Global Head of Licensing med ansvar för avtalen världen över och springer mycket trots alla resor. Han blev 15:e man i Sjömarksloppet i år på miltiden 41:51. Bra jobbat!

Chariot CX2, Astrid, jag och stora stenen

Jag testade Idas systers Åsas enbarnsvagn Chariot CX1 med dyrbar last i Östersund för några veckor sedan. Rullskidutrustningen är Mattias. Foto: Luca Mara

På jungfruturen körde jag diagonalstakning med 4:or. Det var hyfsat jobbigt…

Redan innan jag blev pappa 22 maj förra året hade jag bestämt mig för att införskaffa en Chariotvagn för att kunna träna vissa av dagarna som jag är pappaledig (tisdagar och onsdagar). Idas syster Åsa och VM-6:an från jaktstarten i Holmenkollen 2011, Maria Rydqvist, var två av mina inspirationskällor. Det som skiljer ut Chariot CX (finns för ett eller två barn) från andra barnvagnar är att den snabbt går att ”förvandla” mellan vanlig vagn, rullskids-/skidvagn, cykelvagn, löpvagn och vandringsvagn, genom olika kit.

Jag har cykel-, löp- och skidkitet. Förutom fördelen med att vagnen är så mångfasetterad är det cykelkitet jag håller som favorit. Dels för att kopplingen med cykeln är så säker, flexibel och funktionell, dels för att det liknar vanlig cykling så mycket. Med undantag från när man står upp och cyklar blir det aldrig ryckigt och Astrids trivs utmärkt med att sitta där bak i 1 till 1,5 timme på kuperade cykelbanor och bilfria vägar. Just Astrids säkerhet och välbefinnande kommer naturligtvis alltid i första hand. Bättre styrketräning för benen är svårt att få, särskilt i branta uppförsbackar! Jag använder den även när Astrid och jag åker till Jula för att köpa verktyg och snickarbyxor.

Chariot CX2 med vandringskit

Stakning eller diagonalstak
Vid rullskidåkning blir det lite ryckigare, så då är det bäst att staka eller köra så kallad diagonalstakning. Helt klart jobbigt för överkroppen, inte minst med tröghjul! Charioten fungerar även bra för löpning, men för den som inte kommer att åka skidor eller cykla med sitt barn så är en renodlad löpvagn ett lättare och bättre alternativ.

Det jag inte har till vår Chariot är vandringskitet. Det skulle vara roligt att ha det också, men nån måtta för det vara på prylparken!

Av misstag råkade det levereras en tvåbarnsvagn (CX2) till oss istället för en enbarnsvagn (CX1). Ida och jag diskuterade i några minuter, men sade vi ”Ah vad fan, vi byter inte, förhoppningsvis får vi ju ett barn till om vi tur”. Viktskillnaden är 15 kg mot 14 kg.

”Erik Wickström leder klungan ut på ännu ett varv.” Ytterligare en bild från Jönköping Open Rollerski. Foto: jonkopingopen.wordpress.com

Vi började med inskolningen på dagis för ett par veckor sedan, så jag väntar med spänning på vad som ska komma först: halsont, feber eller hosta. Montessoriförskolan Pyramiden i botten av Tullenbacken verkar i alla fall vara ett toppenställe bra personal och små barngrupper. Nio barn är det i Astrids grupp. Även föräldrarna verkar trevliga, även om jag inte träffat de så mycket än.

En av papporna är John Vikmans bror Oskar Hane, han träffade jag för första gången idag och självklart blev det mycket snack om Madshus och Proski, som är två av de många märkena John har agenturen för genom företaget Sportwin i Karlstad. Oskar har ett datanördsföretag, är två år äldre än mig och har gått skidgymnasiet i Torsby back in the days. Han blev 1340:e man i Vasaloppet förra året, men jag har tänkt att skrämma ut han på lite rullskidsturer i höst så att det blir tresiffrigt till vintern.

Med Charioten på Sjusjøen vid nyår

Jag har inte läst om inlägget jag skrev i augusti 2012 då jag tog en bloggpaus (på knappt fyra månader) förra gången, men jag kan tänka mig att innehållet blir ungefär det samma denna gång. Bloggen för med sig massvis med positiva saker:

• EN HÄRLIG FEEDBACK FRÅN FANTASTISKA LÄSARE! Tack för alla mejl, bloggkommentarer och SMS som trillar in. Och tack alla ni som kommer fram och pratar ute på läger och tävlingar!
• Bloggen ger många mervärden. För några år sedan jagade jobb, idag jag har det förnäma problemet att bli tvungen att tacka nej till många uppdrag. Skidkurserna är fullbokade, Torsbylägret på hösten är fullt ett halvår i förväg, jag har många förfrågningar om personlig träning och jag har mer än tillräckligt med uppdrag som frilansjournalist. Det jag vill utveckla är att ge fler föreläsningar och fortsätta att jobba med företag som anlitar mig för en eller flera dagar med konditionsträning/föreläsningar.
• Man får bra flyt i skrivandet genom bloggen. Att publicera text som i snitt når cirka tusen unika besökare per dag gör att skrivkrampen försvinner. Om texterna är bra eller dåliga är en annan sak, men prestationsångesten att publicera i tidningar och böcker släpper till viss del.

Snygg tatuering på Herr Lövgren från IK Trasten som jag träffade på Borås skidstadion i december innan snön försvann

Jag är väldigt medveten om fördelarna. Jag är också medveten om att jag rent professionellt skulle ha nytta av att även vara på Facebook, Instagram och Twitter. Men eftersom jag har tillräckligt med jobb ändå så känner jag inget behov av det. Och ”för nöjes skull” känner jag i dagsbehovet ingen lust att hänga på Fejjan. Då ringer jag hellre Martin Josefsson och pratar om varandras respektive fruar eller Tobias Magnusson och diskuterar den låga nivån på svenska universitetsutbildningar. Träningsdagbokssidan FunBeat är det enda sociala mediet jag är med på förutom bloggen.

Nackdelarna dock? De två enda är tid och fokus. Det tar en stund om man vill skriva ofta (vilken jag vill göra om jag ska fortsätta, är lite av en allt eller inget-person). Dessutom medför bloggandet en del andra grejer än bara själva skrivandet. För att jag ska få möjlighet att vara med mina nära och kära, jobba samt träna och tävla så är det lite för tajt just nu. Om jag pausar för alltid eller en kort period återstår att se.

Erik och Ida på nyårsafton

Förhoppningar med 2014
Här närmast hoppas jag en bra skidsäsong. Jag kommer inte att avsluta säsongen med Svalbard Skimaraton, vilket först var tänkt. Det går i början av maj, alltså samtidigt som Astrids syskon är beräknat. Det är ju såklart det största som händer i år.

Eftersom Astrid har ett hjärtfel så har vi lite extra kontroller den här gången. Första ultraljudet var jobbigt. Vi gick från huvudbyggnaden på sjukhuset i Borås mot barnavdelningen. Det är samma korridor som förbinder BB-hotellet (där nyblivna föräldrar övernattar) och neotal. Det är samma korridor som sjukhuspersonal sprang med en blå Astrid när hon var 16 timmar gammal. Sjukhuspersonal som inte visste vad felet och som var påtagligt stressade. Med Ida och mig vid sidan om, som inte visste om hon skulle klara sig. Första beskedet (som sedan visade sig vara felaktigt) var ett så allvarligt hjärtfel att hon skulle bli rejält nedsatt i sin vardag. Några timmar senare fick hon åka ambulans till sjukhuset Göteborg, där vi stannade i nio dagar.

Omslagsfotografering för Vasalöparen på Omberg i oktober. Motivet var Cissi och Kersti från TV-serien En Svensk Klassiker. Fotograf var Luca Mara.

Detta är naturligtvis de värsta timmarna i mitt liv och när jag åter kom till den korridoren för någon månad sedan var det som att gå in i en vägg. Jag var inte beredd på det och bröt ihop fullständigt. Alla minnen kom tillbaks. Vi blev stående flera minuter och det var rikligt med tårar. Men vi är ändå inte speciellt oroliga över nästa förlossning, barnet (ej tvillingar, puh) har sett ut att må bra på ultraljuden.

Annars så blir nog 2014 ”som vanligt”, med skidkurser, föreläsningar, personlig träning, Vasalöparen, löpning med joggingvagn, SkiErg-maxningar, rullskidor på tröghjul, rödvin från Valpoliciella, pill med huset i Borås, semester i stugan i Aplared, semester hos mina föräldrar stuga (var sin) i Vejbystrand, besök hos Idas syster Åsa i Östersund, besök hos Idas syster Erika i Höganäs, dyra reparationer av den franska finessen, bordshockey-VM, Borås Tidning, P1, fakirtåg till Stockholm, Hawaiipizzor, styrka i atletklubben hemma i källaren, skörd av tomater, gräsklippning, Ramsauresa, Torsbyresor, ignorering av massa grejer som borde fixas på huset och massvis med laster och tillkortakommanden som man med gott samvete kan undvika att skriva om på en förgänglig och förskönande blogg.

Mora-Nisse i Nordkorea och Kina

Mora-Nisse i Kina och Nordkorea
Mora-Nisse förresten, han lever. Han har fått lite utrymme här på bloggen senaste året, men även i fall han inte så ofta är med på bild längre så hänger han fortfarande med på resor ibland. Ett tag var han dock så uttråkad över att han inte fick följa med på några intressanta resor med oss att han hängde med vår vän Tobias Magnusson till Kina och Nordkorea (Tobias snodde honom utan att vi märkte). Plötsligt en dag stod Mora-Nisse utanför ytterdörren, tillsammans med en fotobok. Han hade på två veckor tagit ungefär 30 olika selfies runt om på turistattraktioner som kinesiska muren och Himmelska fridens torg och skrivit bildtexter till varje foto.

Martin Gotting blev 2:a

Här vardagsmotioneras det för fullt!

Det är väntans tider. Igår var det beräknat datum för bebisen att komma, men än är inget på gång. Jag kör varje träningspass med mobiltelefon och vi håller oss i Borås.

Senaste tiden har jag slagit personbästa i vardagscykling. Dels lämnar och hämtar jag på dagis med cykel nu när det inte är vinter (normalt hämtar jag vid kl 15 på måndag, tisdag och onsdag, samt lämnar vid kl 8 på torsdag och Ida är hemma med Astrid på fredagar), dels cyklar jag till reklambyrån Rekyl 4 km bort där jag sitter på dagarna.

Nu har Astrid och jag även givit oss ut och cyklat olika turer på kvällen efter middagen. Hon gillar att sitta bak på barnstolen och jag gillar att cykla (även om det sker i jeans i maklig takt), så det är ett vinnande koncept.

I onsdags cyklade vi upp till Viared och hejade för fullt på cyklisterna i ProTour RRC som körde varv efter varv i en dryg timme. Med oss hade vi en liten koskälla som delades ut Edsåsdalen i samband med årets Årefjällslopp. Landslagsaktuella Ludvig Bengtsson sopade hem bucklan före Martin Gotting, som är min klubbkompis i Ulricehamns IF på vintern.

Ludvig Bengtsson sopade hem bucklan

Vi har en Chariot dubbelvagn som vi använder för cykling och skidåkning. Den är kanon. Men när jag springer brukar jag använda vår Babyjogger F.I.T. för ett barn. Här från Mallorca förra veckan.

Idag var jag med i P4 Sjuhärads morgonprogram. De ville prata om löpning med barnvagn, så jag sprang dit i regnet med Astrid vagnen. Det gick bra tycker jag. Länken finns här och jag kommer in i studion efter 2:40:15 och är med i drygt 5 min. I intervjun berättar jag bland annat att mitt stora mål för barmarkssäsongen var Ultravasan, men att jag sedan igår måste hitta ett nytt mål pga att jag fick en bröllopsinbjudan av min bästa barndomskompis Bizze Wing. Även om jag väldigt gärna ville springa Ultravasan var det ett enkelt val att avstå. Hade det varit Vasaloppet hade det varit svårare. Nu ska jag försöka hitta ett annat ultratraillopp på 5 eller 10 mil till hösten att sikta mot om benen håller.

Med Charioten på Sjusjøen vid nyår

Astrid satt i studion med såpbubblor hon fått av reportern medan jag pratade, men tröttnade lagom till att jag var färdig. Hon tyckte det lät jättespännande med radion när vi pratade om det igår och idag på morgonen, men blev av förklarliga skäl lite blyg när vi kom dit.

För övrigt har det vädermässigt varit en liten chock att komma hem från Mallis, där det var ca 20 grader varje dag. Eftersom jag knappt suttit någonting framför datorn eller telefonen under veckan på Mallorca hade jag en hel del att ta igen, så för att måndagen inte skulle bli alltför mustig gick jag upp klockan 05.00 igår och cyklade ner till stan för att jobba några timmar. Jag drog på mig mina nya chinosshorts från Colour Wear och en tunn jacka. Det var kallt. Det var tydligen inte 20 grader här hemma, utan 1 grad och snålblåst på morgonen.

I förra veckan sprang jag första turen med Thule Glide, en löparvagn som sedan lanseringen förra året bl a har vunnit pris i Red Dot Design Awards, iF Award och utsetts till bästa mors dags-presenten av tidningen Forbes. Den blev även bäst i test då Wiseguide gjorde en genomgång förra året. Den gången fick jag vara ”expert” och uttala mig om barnvagnslöpning i allmänhet, men jag deltog inte i själva testet.

Thule Glide joggingvagn

Så förväntningar var såklart höga inför premiärturen. Jag har tidigare främst sprungit med Babyjogger F.I.T., som jag tycker är en mycket bra vagn. Den har vi haft sedan hösten 2012. Jag har också testat Chariot, både CX1 och CX2, i löputförande, samt en modell av Trille och ett par andra jag inte minns namnet på.

Skillnader och likheter med FIT
En joggingvagn har vanligtvis tre luftfyllda hjul, större än på en normal barnvagn. I Thules fall 16 tum fram och 18 tum bak. Framhjulen är fast. Vagnen är lätt att och smidigt att fälla ihop, vilket jag ser som ett krav för att det ska gå smidigt till vid transport. Hjulen går snabbt att ta av och på om man vill att vagnen ska bli ännu mindre. Jag tar bara av hjulen om vi har mycket packning, annars låter jag dem sitta på.

Thule Glide (rek pris 4699 kr) har många likheter med Babyjogger F.I.T (rek pris 4000 kr). Gjord för ett barn. Handbroms (använder jag aldrig). Parkeringsbroms man lägger i med foten. Maxvikt 34 kg. Går att fälla ihop med en hand. Fempunktssele. Samma hjulstorlek förutom att Thule har lite större bakhjul. Stor sufflett med tittlucka. Tittluckan gillar jag för då kan man lättare se om eller när barnet somnar. Nästintill fullt ligg- och sittläge och ställbart däremellan. Plats för packning under vagnen och bak i en nätficka.

Joggingvagnen hängde med till Mallorca förra våren

Skillnaderna är bland annat att det är hopfällda måttet är mindre hos Thule, liksom vikten som ligger på 9,9 kg hos Thule och 11,5 kg hos Babyjoger. Den skillnaden kändes tydligt, inte minst i uppförsbackarna samt när jag svängde. Handtaget är ställbart i höjd hos Thule, en fördel så det kan anpassas efter hur lång man är. Däremot tyckte jag det var synd att de satt handbromsen på mitten av handtaget istället för lite på sidan. Jag springer ofta med en hand på vagnen, åtminstone på platten när jag ”bara” har med mig ett barn. Då vill man inte ha bromsen helt i mitten.

Lågt tryck bättre på grusväg
Handremmen som sitter på handtaget är relativt kort, vilket uppskattas. Det är lite störande när den är för lång tycker jag. Avståndet mellan själva vagnen och packutrymmet under vagnen är ganska stort. Jag gillar inte när det är för litet, eftersom det blir så krångligt att exempelvis få in ett stor påse där om man handlat. Den åsikten har jag även när det gäller vanliga barnvagnar.

Lufttrycket som anges på däcken till Thule-vagnen är 4-6 bar. Jag gillar inte när joggingvagnar studsar för mycket, så jag tryckte i 4 bar. Men trots fin och mjuk fjädring tyckte jag att det studsade en del på grusvägarna jag sprang på. På asfalt är 4 bar kanon, men på till nästa tur på grusväg kommer jag gå ner till 2 eller 3 bar, för att öka komforten för barnet, mot att det bli lite trögare för mig. För övrigt så tycker jag det fungerar utmärkt att springa på grusvägar och hyfsat jämna ellsjuspår. Stig blir nästan alltid för skumpigt.

Thule Glide joggingvagn

Regnskydd nödvändigt
Både regnskydd och myggnät finns som tillbehör för Thule Glide. Regnskyddet känns rejält, så förhoppningsvis håller det länge. På vår tidigare modell har vi slitet ut två regnskydd. Oavsett vilken modell av joggingvagn man väljer tycker jag att man direkt ska köpa med ett regnskydd. Det skyddar inte bara mot regn, utan även mot kall fartvind. När jag springer på vintern brukar jag ha regnskydd, åkpåse och filt för att barnet ska vara tillräckligt varmt.

Suffletten på Glide kan ställas in på flera sett för att ge skydd på ”rätt” ställe. Suffletten hade gärna fått vara ännu lite längre, eftersom vår yngsta dotter Maj av någon outgrundlig anledning verkar avsky solljus över allt annat när hon sitter i vagnar och bilstolar. Astrid är inte alls lika känslig.

Jag minns inte exakt hur gamla mina barn har varit när jag börjat springa med dem, men får jag gissa så är det runt 4-6 månader. Det verkar också vara det Thule rekommenderar, för de skriver så här om Glide: …kan användas för spädbarn mellan 0-6 månader som en barnvagn och rekommenderas för löpning och vandringar i tuffare terräng när barnet är äldre och väger mindre än 34 kg. 

Sammanfattningsvis
…så ska jag inte säga för mycket om vagnen än efter jag precis börjat använda den, men den lätta vikten, det ställbara handtaget det rejäla regnskyddet och det generösa packutrymmet under vagnen gör att jag hittills rankar den som den bästa joggingvagnen av de som jag testat. Hur tålig den är över tid kan jag inte uttala mig om.

Fint utsikt över Bråviken från Restaurang Safari på Kolmården

Kände mig hemma i linbanan. Typ samma gondol som från toppen av VM-8:an upp till kabintoppstationen i Åre.

Jag har aldrig varit på Kolmården tidigare, inte som barn heller. Det var bra, även om jag som så många andra är kluvet inställd till det där med djurparker. Borås Djurpark är Sveriges näst största men den här var betydligt större.

Vi hade en kanontrevlig dag och barnen var mer än nöjda. Här kommer tio grejer jag tänkte på efter besöket:

• Linbanan över savannen längst bort var riktigt bra, inte minst eftersom man åker i gondoler som i alpinanläggningar.
• Delfinshowen har också en höjdare, dagens upplevelsevinnare.
• Bamses värld slukade typ 1/3 av besökare vid varje given tidpunkt kändes det som.
• Det var en hit att gå rakt igenom Bamses värld och bort mot linbanan direkt på morgonen/förmiddagen. Det betydde lite kö vid linbanan och mindre folk vid Bamses värld när man kom tillbaks.
• Volymen är enligt mig i vanlig ordning för hög på några ställen i parken. Ibland undrar jag hur i all fridens namn Liseberg (de är värre, Kolmården var inte helt åt skogen) och andra parker tänker. Visst finns det en glädjeeffekt av att musik spelas högt, så mycket förstår jag. Men i sammanhang där hälften av publiken är barn har jag väldigt svårt att acceptera att musiken ska vara så hög att jag får hålla händerna på mina barns öron och själv gräva i bakfickan efter mina öronproppar. När jag ändå har ångan uppe så stör jag mig även på hög musik i klädaffärer, restauranger etc. Ofta sänker jag själv musiken på restauranger när jag kommer åt, för att kunna prata utan att skrika. Jag gillar samtal. Min nivå av dricks är högst beroende av ljudvolymen.
• Det var ett ställe där vatten sprutade upp på olika sätt så att barn kunde bada. Ta med badkläder och handduk.
• Utsikten över Bråviken vid Restaurang Safari var riktigt fin. Och jag såg en himla massa kajaker där ute. Kanske en tävling?
• Ida hade gjort medhavd mat för både fika, lunch och middag. Väldigt bra med tanke på att den wickströmska familjeekonomin fick sig en större törn än planerat efter renoveringen av hallen.
• Maj är väldigt förtjust i järvar. Astrid och Ida gick vidare medan Maj och jag stod och begrundade världens största mårddjur i nästan en halvtimme.
• Jag träffade Rickard Larsson, som jag fick i samma klass som i ettan på gymnasiet. Han var kompis med Peter Hygren minns jag. Första gången jag ser Rickard sedan dess, men vi både kände direkt igen varandra. Han bodde i Lerum nu och hette något annat i efternamn.

Efter 2,5 veckor är Vejbystrandsturen över för denna gång. Oj vad bra det har varit. Ida kom ner och hämtade mig, barnen och packningen idag och nu sitter vi i bilen på väg hem. Ida och Astrid där fram. En sovande Maj och en vaken jag där bak. Återkommer med ”slutrapport” från vistelsen.

Vi bjudna på kalas i Göteborg kl 15, så det blir nog ingen träning idag. Men i morgon ska jag träna i Borås igen, ska bli kul!

I Vejbystrand cyklar man. Till stranden, till hamnen, till Gubbahålan, till affären etc. Astrid vet få bättre ting än att cykla. Maj sitter i Charioten.